Emilialinnea

Hungerspelen i Peetas perspektiv

“I volunteer, I volunteer as tribute”. Katniss Everdeen. Flickan jag varit kär i i flera år anmäler sig frivilligt för att rädda sin syster. Det enda jag tänker är att hon måste vinna spelen. Effie, kvinnan som varje år drar ut namnen ur de stora glasskålarna är upprymd över att distrikt 12 har sin första frivilliga spelare. Om Katniss vinner spelen så ska jag berätta hur jag verkligen känner för henne.

“And now for the boys” Effies röst får mig att ryckas tillbaka till verkligheten och slåtterdagen. Effie går fram till den andra glasskålen med killarnas namn i. Hon sticker långsamt ner handen i den runda skålen. Hon nyper tag om en lapp med hennes smala fingrar prydda med långa rosa naglar.

“Peeta Mellark” Luften försvinner ur mina lungor och jag stirrar förskräkt upp mot scenen. Katniss Everdeen. Flickan som jag nu måste slåss mot. Om jag vill komma hem igen.


Kära dagbok

Det är Peeta. Peeta Mellark. Jag har aldrig någonsin i mitt liv skrivit dagbok innan. Men min Hungerspelen mentor Haymitch tycker det är ett bra sätt att skriva av sig alla saker för att sedan kunna koncentrera sig bättre på att överleva spelen och att också bearbeta det som händer inne på arenan. Så välkommen dagbok, till det som kanske blir slutet på Peeta Mellarks liv, tribut i Hungerspelen!

Klockan började räkna ner idag. Klockan som när den når noll visar att årets upplaga av Hungerspelen har startat. Det är det 74:e Hungerspelen i år och  redan 13 har  redan dött på de  8 timmarna som spelet varit i gång. Nu är vi bara 11 kvar. 11 som måste slåss och döda för att vinna och överleva. I år är jag med. Jag och Katniss Everdeen är spelarna  från Distrikt 12.


3,2,1,0. Under de sista sekundena av nedräkningen ställde alla sig i sina positioner och väntade på att gonggogen skulle ljuda. Jag gjorde som Haymitch sagt och sprang in i skogen. Mina ben rörde sig i en takt jag aldrig trott var möjlig. De nästan flög fram över fältet där ymnighetshornet är. Det var stundens allvar. Skulle jag stannat kvar på fältet eller vara för långsam skulle jag med säkerhet vara död vid det här lagret. När jag var omringad av skogens grönska saktade jag farten och blickade bakåt för att en sista gång se spelarna som blev dödade.

Illamåendet jag haft sen den stunden mitt namn drogs blev värre idag. Inte så konstigt, jag kan vara död om två sekunder. Fem timmar. En vecka. Mitt liv kan  vara över om någon minut. Jag kan få en kniv genom bröstet, ett svärd genom magen, eller en pil genom huvudet. Alla inne på arenan lever i skräck nu. Ovetande om när man ska dö. Även de högre distriktens spelare är rädda. Även om man kanske inte ser det så vet jag att de är rädda inombords. De vill inte framstå som osäkra, rädda och skärrade. De är dem som ska vara spelens mödarmaskiner, de som inte benådar några utan bara dödar.

För bara några veckor sen var jag hemma och dekorerade tårtor och andra bakverk i bageriet min pappa har. Nu sitter jag här. Mitt i årets Hungerspels arena vid en lägereld med karriäristerna bredvid mig. De behöver mig för att jag ska leda dem till henne Och sen döda henne och mig. Men jag tänker inte låta dem döda flickan jag älskar. Jag ska göra allt för att hon ska överleva även om det betyder att jag kommer dö. Jag har ingen chans att vinna. Det har däremot Katniss. Hon är hotet.  Det som jag är bra på är att bära saker och kamouflage. Jag har hela mitt liv hjälpt pappa i bageriet med att bära tunga mjölsäckar och att dekorera tårtor. Det är därför jag är stark och bra på att kamouflera.


Under timmarna jag tillbringat med karriäristerna har jag knappt sagt ett ord till dem. Ingen bryr sig om det ändå, de har fullt upp med att pröva sina nya vapen. Glimmer fick tag på den ända pilbågen som fanns och hon har övat att skjuta. Clove kom över några knivar och hon fångade en ödla som fick bli vår middag. Cato har flera vapen och han kan behärska nästan alla lika bra. Och för att inte glömma Marvel. Han fick de vapnet han är bäst på. Spjut.

Jag är ingen skogspojke som lever i skogen och kan allt om alla bär, svampar och träd. Jag hör inte hemma här. Jag hör hemma i ett varmt bageri med doft av nybakat bröd och bakverk. Inte att sitta vid en lägereld mitt på natten med vapen i händerna. Jag är rädd. Jag måste försöka hålla mig vid liv tills det bara är Katniss och jag kvar. Då kan jag se till så att hon vinner spelen, får åka hem till distrikt 12 och försöka glömma. Jag skulle offra mig för henne. Vi är ju  “The Star Crossed Lovers From District 12” Det är meningen att vi egentligen aldrig ska släppa taget om varandra, att slåss sida vid sida. Inte som det är nu. Hon lever vet jag. Hennes ansikte syntes inte på himlen inatt.

Haymitch som jag nämnde tidigare har gett oss råd hur man klara sig. Man ska man inte ha en lägereld. Då kan motståndarna se röken. Vi , eller rättare sagt Cato dödade en flicka.. Vi såg röken från hennes lägereld och hittade henne. Jag såg skräcken i hennes ögon när Cato tog fram ett svärd och dödade henne. Jag blundade, ersatte bilderna av flickans skräckslagna ögon med mörker. Men jag kunde fortfarande höra hennes skrik medans hon sakta dog. Regimen hade försökt, men jag tänker aldrig bli som kärriäristerna, när jag dör vill jag fortfarande vara mig själv. Jag dör hellre  än att döda någon. Sån är jag, jag kan knappt se ett dött djur, och nu vill regimen att jag ska döda barn i min egna ålder precis som dem vill med alla de andra inne på arenan. Jag tänker inte låta dem förändra mig.

Jag vet inte om jag kommer skriva mer i den här boken, här inne på arenan vet man aldrig kan bli dödad. Det kan gå tio dagar, två dagar, några minuter till och med sekunder innan man är död och de andra spelarna hör kanonskottet som visar att  ännu en tribut har dött. Men jag hoppas verkligen att jag hinner hjälpa Katniss innan någon dödar mig, eller om jag dör av kyla, värme, eller infektion. Man vet aldrig sådant. Det är som en klocka som räknar ner till sin död, fast man ser den inte. Det kommer som en överraskning  

//Peeta



Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas